Varför var det ingen som såg och frågade?

”Vi fick hjälp när vi blev tonåringar. Men det var tio år för sent.” Systrarna Caroline och Bea växte upp med en missbrukande pappa och en mamma som inte klarade av föräldraskapet.

Systrarna Caroline och Bea vill dela med sig av sina erfarenheter för att hjälpa andra barn på Internationella barndagen som är i dag.

Beas och Carolines pappa var världens bästa. En sådan som hittade på roliga grejer och följde med på klassresor och friidrottstävlingar. När han var nykter, vill säga. Problemet var att han allt mer sällan var det.

Mamman hade inte alkoholproblem men räckte inte till som förälder. Föräldrarna bråkade jämt och hade ett av-och-till-förhållande i flera år innan de delade på sig för gott. Ibland bodde flickorna varannan vecka hos föräldrarna, ibland på heltid hos den ena eller den andra. De flyttade mycket och när Beatrice var 17 år och Carro 16 kastade mamman ut dem.

Som små förstod inte Bea och Caroline att inte alla barn i Halmstad hade det på samma vis. Men att de hade problem märktes ändå. Caroline bråkade i skolan medan Bea vände allt inåt och ofta stannade hemma.

­– En gång sa jag till en lärare att jag tror att min pappa dricker. Läraren svarade att det var inget vi skulle prata om, berättar Caroline.

I skarven mellan mellanstadiet och högstadiet fick socialtjänsten till sist upp ögonen för hur stora problem det fanns i familjen. Som tonåringar fick tjejerna gå i familjebehandling under flera år.

– Hade vi fått hjälp tidigare hade våra föräldrar kanske också fått det. Jag tror att pappa hade kunnat komma på fötter då, säger Carro.

Att det skulle behöva gå så långt skyller hon och Bea på att missbruk och psykisk ohälsa är två stora tabun i vårt samhälle.

– Istället borde ämnet normaliseras och lyftas fram i skolan. Barn måste få veta att det här är något som finns. Ju tidigare desto bättre, säger Bea.

I dag är Bea 26 år och Caroline 25. Båda har pojkvän, jobb och ett normalt liv. De kan prata om sina känslor och bär inte på skuld och skam.

­– Ändå finns det som har hänt alltid där. Förra hösten var det mycket runt mig och jag, som alltid har haft en full agenda och inte ”hunnit” må dåligt, kraschade och blev sjukskriven för utmattning under lång tid, säger Bea och fortsätter:

– Jag behöver en stabil miljö och det har alltid varit viktigt för mig med mycket närhet, beröring, lugn och trygghet. Det tycker jag att jag har också – och att jag själv är bra på att ge!

Båda systrarna visste tidigt att de ville ägna sig åt att hjälpa andra och tror att det kan bero på den egna utsattheten som barn. Bea utbildade sig till hälsopedagog, Caroline till ambulanssjuksköterska.

Vid sidan av sina vanliga jobb arbetar de med att sprida sin historia och kunskap om hur det är att växa upp med missbruk och psykisk ohälsa i familjen.

Carolines arbete innebär att hon emellanåt hamnar i miljöer med mycket alkohol och andra droger. Några gånger har hon stött på barn i de sammanhangen. Eftersom hon är vårdpersonal har hon då gjort en orosanmälan till socialtjänsten. Men hon har också gjort något utöver det.

­ När jag träffar ett barn, som jag tror kan fara illa, tar jag det åt sidan och frågar om han eller hon vill sätta sig och prata.

Det är också Carolines och Beas råd till andra vuxna: Träffar du ett barn som inte verkar må bra – fråga hur det är och hur barnet har det hemma. Det gäller lika mycket tystlåtna barn som bråkiga.

– Tänk inte att det lätt kan bli fel eller att någon annan säkert redan har gjort det. Våga fråga! säger Bea.

– Vill barnet inte prata om hur det har det kommer barnet att säga det. Han eller hon kommer ändå att vara tacksam för att ha blivit sedd, säger Caroline.